Kollar inledningen i Kasta dikt och fånga lyra - Översättning i modern svensk lyrik. "Med översättningen transporteras inte bara idéer och attityder utan också olika sätt att ge verkligheten språklig gestaltning från världen där ute hem till det egna språket"
Det får mig att tänka på något som Horace Engdahl en gång sa i radion: "Det finns bara ett världsspråk, och det är översättning".
onsdag 30 mars 2011
måndag 21 mars 2011
Franska kvinnliga romanförfattare
Läser i Magazine Littéraire om franska kvinnliga författare. Halva tidningen har rubriken Från Mme de Lafayette till Marie NDiaye. Marie NDiayes roman Tre starka kvinnor kom ut i Sverige förra året - en av årets starkaste läsupplevelser, tycker jag.
Andra författare under denna rubrik är George Sand, Colette, Violette Leduc, Françoise Sagan, Nathalie Sarraute, Hélène Bessette, Marguerite Duras, Marguerite Yourcenar, Simone de Beauvoir, Julia Kristeva och många fler.
Alla intressanta porträtt, massor av läsning.
Andra författare under denna rubrik är George Sand, Colette, Violette Leduc, Françoise Sagan, Nathalie Sarraute, Hélène Bessette, Marguerite Duras, Marguerite Yourcenar, Simone de Beauvoir, Julia Kristeva och många fler.
Alla intressanta porträtt, massor av läsning.
söndag 20 mars 2011
Alain de Botton, Combüchen och Fioretos
Fyndade på Akademinbokhandeln. Halva priset på rean på Arbetets lust och leda, Spill och Vidden av en fot. De läggs till den redan omfattande högen av böcker som jag vill läsa.
fredag 18 mars 2011
En dåre fri
Läser Beate Grimsruds En dåre fri på kvällarna. Koncentrerade scener. Att på ett vackert språk beskriva en obeskrivlig barndom. Och arbetet för att överleva därefter. Samtidigt.
Den bensamlande människan
"Det tar bara en liten stund att gräva ner en människa. Tiden runt omkring läggs långsammare in i jorden. Allt annat finns inte."
Citatet kommer från Den bensamlande människan, diktsamling av Annelie Edvardsson. Jag har nyss börjat läsa den. Samlingen är indelad i Hominider 1-4 (betyder enligt NE familj primater, som omfattar människan och hennes närmaste utdöda släktingar samt arterna gorilla, schimpans och dvärgschimpans). Det är benrester som grävs fram. En av överskrifterna i första delen är Holocen - tiden närmast efter istiden.
Vill läsa mer.
Citatet kommer från Den bensamlande människan, diktsamling av Annelie Edvardsson. Jag har nyss börjat läsa den. Samlingen är indelad i Hominider 1-4 (betyder enligt NE familj primater, som omfattar människan och hennes närmaste utdöda släktingar samt arterna gorilla, schimpans och dvärgschimpans). Det är benrester som grävs fram. En av överskrifterna i första delen är Holocen - tiden närmast efter istiden.
Vill läsa mer.
torsdag 3 mars 2011
Bob Hansson
"andas lugna puckar genom lungorna, tänka
'här ligger jag och duger.'"
Ur Lugna puckarnas mosebok från 2000.
En favorit som jag ofta återkommer till. Läser om. Och tänker på hur provocerande det låter. Som om man någonsin skulle få ligga och duga. Bara duga. Omöjligt, men något att öva sig i dagligen.
'här ligger jag och duger.'"
Ur Lugna puckarnas mosebok från 2000.
En favorit som jag ofta återkommer till. Läser om. Och tänker på hur provocerande det låter. Som om man någonsin skulle få ligga och duga. Bara duga. Omöjligt, men något att öva sig i dagligen.
tisdag 1 mars 2011
Ät mig - Mangez-moi av Agnès Desarthe
Redan i det första kapitlet av ”Mangez-moi” fårAgnès Desarthe upp intresset för berättelsen. I en retorisk komposition får vi reda på hur Myriam, 43 år, lyckats förverkliga sin dröm att starta en egen liten restaurang i Paris – ”Chez moi”.
Hela romanen är en snygg komposition. I kapitlen varvas själva historien om restaurangen, människor hon träffar, återblickar på äktenskapet, förhållandet till sonen och tankar om livet. Och allt är så skickligt sammansatt att man hela tiden vill läsa vidare. Litet i taget får vi veta mer om Myriams bakgrund.
Men själva handlingen i romanen kretsar ändå kring restaurangen ”Chez moi”. Det är till och med så att Myriam i hemlighet bor där. Och när matgästerna blir allt fler har Myriam svårt att inse att hon inte klarar av allt själv. Det blir hennes två första gäster – två gymnasieflickor – som kommer till hennes hjälp. De presenterar henne för Ben, en levnadskonstnär och, visar det sig, ett geni när det gäller att driva en restaurang.
Jag tycker att romanen har ett roligt och överraskande bildspråk. Exempel på detta är när hon beskriver skurtrasan som en bild av livet, när hon liknar sig själv vid en skabbig hund och när hon karaktäriserar sin bror som en segelbåt och sig själv som en lastbåt. Det blir även humoristiskt på andra sätt, till exempel när hon berättar att hon drömde att Beatles var gäster på restaurangen – och att alla talade utmärkt franska utan brytning …
Inte minst är beskrivningarna av de olika läckra maträtter som Myriam tillagar intressant läsning för alla matlagningsintresserade.
Romanen slutar lyckligt och lyckliga slut kan vara aningen påfrestande, men i det här fallet tycker jag att det fungerar bra utan att bli jolmigt. Och utgången är öppen ända till slutet.
Jag har fått fram att romanens titel är inspirerad av Alice i Underlandet. ”Ät mig” är det som står på den kaka som Alice äter när hon blivit förminskad för att hon vill bli större igen. Och Myriam, som själv försöker skapa sig en tillvaro och passa in i ”rätt storlek”, för ett resonemang kring detta som går ut på att ”jag har aldrig rätt storlek jag heller”.
Hela romanen är en snygg komposition. I kapitlen varvas själva historien om restaurangen, människor hon träffar, återblickar på äktenskapet, förhållandet till sonen och tankar om livet. Och allt är så skickligt sammansatt att man hela tiden vill läsa vidare. Litet i taget får vi veta mer om Myriams bakgrund.
Men själva handlingen i romanen kretsar ändå kring restaurangen ”Chez moi”. Det är till och med så att Myriam i hemlighet bor där. Och när matgästerna blir allt fler har Myriam svårt att inse att hon inte klarar av allt själv. Det blir hennes två första gäster – två gymnasieflickor – som kommer till hennes hjälp. De presenterar henne för Ben, en levnadskonstnär och, visar det sig, ett geni när det gäller att driva en restaurang.
Jag tycker att romanen har ett roligt och överraskande bildspråk. Exempel på detta är när hon beskriver skurtrasan som en bild av livet, när hon liknar sig själv vid en skabbig hund och när hon karaktäriserar sin bror som en segelbåt och sig själv som en lastbåt. Det blir även humoristiskt på andra sätt, till exempel när hon berättar att hon drömde att Beatles var gäster på restaurangen – och att alla talade utmärkt franska utan brytning …
Inte minst är beskrivningarna av de olika läckra maträtter som Myriam tillagar intressant läsning för alla matlagningsintresserade.
Romanen slutar lyckligt och lyckliga slut kan vara aningen påfrestande, men i det här fallet tycker jag att det fungerar bra utan att bli jolmigt. Och utgången är öppen ända till slutet.
Jag har fått fram att romanens titel är inspirerad av Alice i Underlandet. ”Ät mig” är det som står på den kaka som Alice äter när hon blivit förminskad för att hon vill bli större igen. Och Myriam, som själv försöker skapa sig en tillvaro och passa in i ”rätt storlek”, för ett resonemang kring detta som går ut på att ”jag har aldrig rätt storlek jag heller”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)